Del 1: Vägen till båtlivet
Uppväxt med de värmländska skogarna runt knuten hade båtlivet ingen plats i vår familj. Med farfar hade jag varit ute i en eka och fiskat några gånger som barn, mer var det inte. Att jag skulle bli långfärdsseglare fanns helt enkelt inte på kartan. Jag skulle inte bli seglare alls, det stod klart efter mitt första försök, men långsamt ändrades allt. Min allra första bekantskap med en segelbåt var i tjugoårsåldern. Min dåvarande pojkväns familj hade en fin och ganska stor båt och vid ett tillfälle fick jag prova styra. Plötsligt var det bara jag där med klippor och båtar överallt. Ensam uppe, utan en aning om hur det fungerade.”Att hantera båten kändes helt överväldigande”.
Förmodligen var det ju inte i närheten av så dramatiskt som jag kände då, men att detta inte var något för mig förstod jag tydligt. Det var såklart inte det att jag inte uppskattade turen i sig. Mysiga vikar vid kala klippor, goda skaldjur och att göra något tillsammans var härligt, men just det med att hantera båten kändes helt överväldigande.”Jag fick servera samma vattenglas tre gånger innan gästen var nöjd”.
Flera år senare kom chansen att följa med på en båt i Grekland några dagar och nyfiken tog överhanden. Vi hade nästan ingen vind, båten lutade inte ens och omgivningarna var magiska. Jag kunde i lugn och ro spana in vad de andra gjorde tills jag kände mig trygg i att hjälpa till. Det här båtlivet gav mersmak och det ledde till några turer som chartervärdinna de kommande åren. Charter är dock både bra och mindre bra turer. Jag minns när jag fick servera samma vattenglas tre gånger innan en gäst var nöjd med mängden is, och riktigt så bra är inte mitt tålamod.”Problemet var bara att jag ju fortfarande inte kunde segla”.
En kväll hamnade vi bredvid en långfärdsseglare, mitt bland alla charterbåtar. De låg i hängmattan över fördäcket och hade så skönt avslappnad inställning till allt som hände runt omkring. Här hade de varit i två veckor och jag minns ett sting av avundsjuka att över att bara kunna stanna så länge man ville. Uppleva byn, ta sig tid, bara slappa. Vi var ju på ett schema, ny plats varje kväll. Se mycket, men skrapa på ytan. Deras värld var ett liv jag kunde se framför mig. Problemet var bara att jag ju fortfarande faktiskt inte kunde segla särskilt bra.”Hela min nyfunna romantiska bild av segling kraschade”.
Blanda drinkar, rulla ut förseglet och hantera ankaret på en stor charterbåt är trots allt inte samma sak som att på riktigt veta något om segling och båtar. Med gäster ombord är det heller inte särskilt lätt att träna på olika moment, eller ställa dumma frågor. Tursamt nog tyckte min partner också att jag borde lära mig segla på riktigt, så vi lånade en mindre båt och jag fick rorkulten. Det gick inte bra alls. Hela båten gungade bara man klev ombord. Redan här förstod jag att detta inte alls var samma sak. Och hela min nyfunna romantiska bild av segling kraschade innan vi var tillbaka den där kvällen.Vad som hände? Häng med i nästa avsnitt så får du veta!
Båtlivsdrömmar med långseglaren Jeanette Köster