Del 2: Nya utmaningar – nya lärdomar
Mitt första möte med en långfärdsseglare på en brygga i Grekland satte ett starkt avtryck. Tillsammans med en lite naiv bild av segling från att glida fram mellan turkosa badvikar lockade båtlivet mer och mer. Kanske, kanske skulle den smygande drömmen om att leva som dem också kunna bli min verklighet. Om jag bara lärde mig segla på riktigt förstås.
Min partner och jag gav oss ut med en liten lånad segelbåt en fin sommarkväll. Trots en vanligtvis väldigt pedagogisk ådra hos denne, så krockade det helt. Här drogs det i linor överallt. Funktioner jag aldrig ens uppfattat fanns på en båt och justerades i detalj. ”Bekymra dig inte om det, du kan ju knappt styra än”, är möjligen inte det bästa man kan få höra, även om det i praktiken är helt sant.
”Besvikelsen var stor, jag kunde verkligen inte segla, svart på vitt.”
Jag seglade alltså galet dåligt och det kändes totalt annorlunda än att stå bakom en stor ratt. Dessutom var jag van med en massa instrument att segla efter och hade noll känsla. Min förväntan på tydliga instruktioner föll platt. Jag hade ju ändå seglat en del och ville inte gärna ställa dumma nybörjarfrågor. Osmart, men sant. När vi vände hemåt var jag helt uppgiven och stämningen ombord låg. Besvikelsen var stor jag kunde verkligen inte segla, svart på vitt. Och dessutom var vi osams.”Inte nog med att jag var dålig, jag tyckte det var rätt otäckt.”
Nästa försök lånade vi en ännu mindre kappseglingsbåt och min partner knuffade ut den från bryggan med orden ”segla nu då!” Jag hade förmodligen varit lite kaxig innan, men det gick snabbt över. Varje rörelse märktes i båten. Det var dessutom lite byigt den här dagen och rätt som det var lutade båten till så jag på riktigt trodde den skulle välta. Sällan har jag känt mig så utan kontroll på en båt. Inte nog med att jag var dålig, jag tyckte det var rätt otäckt.”Det var här jag verkligen lärde mig mycket om segling.”
Flera år senare, utan partner och plötsligt långt från båtliv, bestämde mig för att jag skulle lära mig på egen hand. På seglarklubben var vi ett gäng som träffades och fick träna med klubbens småbåtar. Av en slump blev jag inbjuden att vara med och kappsegla på en sån där båt som vi lånat den där första misslyckade kvällen. Det fina är att kappseglingsbåtar ofta saknar gastar och det var här jag verkligen lärde mig mycket om segling. Osäker, men nyfiken åkte jag dit. Med mycket instruktioner för att trimma seglen rätt kryssade vi iväg fint. Jag hade dock inte förutsett alls att det skulle komma en spinnakersättning. ”Nu måste du få upp spinnakern, eller så får du styra i rundningen”. Men en blick på båtarna runt omkring och ett hum om väjningsregler som krävde ganska mycket betänketid kändes styra inte som ett alternativ. Så upp kom spinnakern även om det var jättenervöst.”Nästa steg var tydligt, jag skulle över Atlanten.”
Jag kappseglade i några år och lärde mig massor. Även på den båttyp jag skräckslagen suttit på ett par år tidigare. Minnet av långfärdsseglarna på bryggan fanns kvar och jag såg nästa steg tydligt framför mig. Jag ville få en hint om det båtliv jag drömde om, att bo ombord med mer avslappning, mindre stress och lite äventyrligare. Jag skulle över Atlanten.
Hur jag fixade det? Häng med i nästa avsnitt så får du veta och även en del tips!
