Del 3: Gasta långt – drömmen om Atlanten

I smyg var jag avundsjuk på seglarparen som tog sig an världen under segel och levde ett liv tillsammans på havet. Jag ville också uppleva det äventyrliga, men samtidigt avslappnade båtlivet jag drömde om. Utan vare sig båt, partner eller direkt erfarenhet av öppet hav var det ganska långt borta, men tanken grodde om prova segla långt som gast.

Jag bestämde mig helt enkelt för att segla över Atlanten – den ultimata seglingen – långt innan det blev en tv-serie. En liten bild av vad jag skulle leta efter för båt och människor hade jag. Trots allt är det ganska utlämnade att vara mitt ute på havet med okända personer och en båt man inte vet jättemycket om. Båtar som seglar i de stora rallyna kontrolleras dock på en hel del säkerhetsdetaljer, sådant som jag heller inte visste så mycket. Det verkade som en bra början.

”Jag kunde knappt tro min tur!”

Jag googlade startlistor och googlade båtarna på som var listade. Flera hade bloggar och jag läste om hur de beskrev sin resa. För mig ger det en god bild av människor och jag fann några båtar som jag tyckte verkade bra. Flera hade såklart redan skrivit om hur de planerat för vilka som skulle komma ner till Kanarieöarna och stötta upp på överfarten, men tre båtar kändes lämpliga att kontakta. Alla svarade faktiskt. Två hade redan ordnat gastar, medan en skrev att de skulle överväga att vara fyra vuxna. De hade tänkt segla på tre och alla var del av familjen. Jag kunde knappt tro min tur!

”Du får dela förpiken med min bror om du ska med.”

Jag fick massor av frågor, allt från om jag är allergisk mot något, har några sjukdomar, är försäkrad, om jag röker och inte minst om jag är införstådd med att captain always decides. Därefter en hel rad av tydliga förhållningsregler att acceptera. Ingen alkohol ombord, alltid flytväst på, alltid livlinor på däck. Och en kravlista på utrustning att ta med. På det hela taget verkade de ta säkerhet på stort allvar, vilket känds väldigt bra. Jag fick också veta att jag skulle få dela förpiken med skepparens bror om jag skulle med.

”Full av förväntan klev jag av flyget på Teneriffa.”

Det visade sig vara en trevlig person och efter ett par samtal med hela familjen så var det plötsligt bestämt att jag skulle få en plats ombord, en helt overklig känsla! Samtidigt fann en liten passus. Vi kom nämligen överens om att först segla ihop till Kap Verde, en sträcka på ganska exakt sex dygn och om någon part inte tyckte samspelet ombord fungerade bra skulle vi skiljas åt där på ett vänligt sätt. Oavsett skulle jag få uppleva min längsta segling någonsin. Full av förväntan klev jag av flyget på Teneriffa för första mötet med den schweiziska barnfamiljen som jag nu potentiellt skulle tillbringa nästan två månader nära inpå.

”Så kom äntligen dagen att kasta loss.”

Dagarna fram till avfärd var fullspäckade. Vi bunkrade, rev av pappersförpackningarna på all mat av rädsla för att få med kackerlacksägg ombord och uppdaterade noga proviantlistor med vad som stuvades var. Vi packade vår grab bag, gick igenom båtens utrustning och fördelade ansvarsområden för nödsituationer. Och inte minst diskuterade vi resan framför oss med de andra seglarna på bryggorna. Så kom äntligen dagen att kasta loss.

Nyfiken på hur det var? Häng med i nästa avsnitt så får du veta!