Del 4: Över Atlanten - provsegling

Som jag hade väntat och längtat de sista veckorna. Skulle det bli drömseglingen, att äntligen åka över Atlanten? Fylld av förväntan hade jag några dagar tidigare klivit av flyget på Teneriffa för första mötet med den schweiziska familjen som jag skulle mönstra på hos. Vi gick igenom båtens utrustning, bunkrade och fixade det sista. Så kom dagen för avfärd.

Vi kastade loss med Kap Verde som första anhalt. Snart låg Kanarieöarna bakom oss och jag insåg snabbt att jag ju faktiskt aldrig seglat på öppet hav. Vågorna var egentligen inte särskilt stora men klart mer än jag någonsin provat innan.

”Sjösjukan slog till nästan direkt i den kolsvarta natten.”

Inte heller hade jag nattseglat innan och när mörkret kom blev båtens rörelser mycket mer påtagliga, trots att den seglade väldigt fint. Vid 02 blev jag väckt för min första nattvakt och för mig som heller aldrig seglat med radar var det mycket nytt med skärmar att bevaka omväxlande med en att spana ut i den kolsvarta natten. Det tog inte länge innan sjösjukan slog till. Aningen pinsamt förstås, då jag självklart intygat att jag aldrig blivit sjösjuk.

”Något kom farande genom mörkret bakom mig.”

Självklart blev det bättre och jag hade dessutom turen att i stället få första nattvakten som innebär att bara stanna kvar uppe när en efter en går till kojs. Tredje eller fjärde kvällen satt vi i kolmörkret och pratade en stund innan det var dags för de andra att sova. Vi hade precis gått igenom väderrapporten för natten och allt var lugnt inför att min vakt skulle börja när något plötsligt kom farande genom mörkret och snuddade vid mitt huvud. Jag gjorde ett fint litet skrik och försökte febrilt förklara att det var något där. Ingen trodde mig såklart, men sen hörde vi ”splatt, splatt” och alla förstod att något var på båten. Vår första flygfisk sprattlade febrilt omkring och kunde till slut räddas.

”Flera besättningar bytte båt, frivilligt eller utbytta.”

En annan fördel med första vakten är att man orkar upp till soluppgången efter några timmars sömn. I gryningen den sjätte dagen gick land att skymta i morgondiset, en helt magisk känsla. Den sex dygn långa sträckan till Mindelo var mest en väntan på att komma fram. Det var ju nu det stora äventyret skulle börja och jag var trots allt med ”på prov”. Här skulle det avgöras, skulle jag få följa med hela vägen? Flera andra bytte båtar av olika anledningar, medan vi väntade på vår sista besättningsmedlem och vi bestämde att vi vara ett bra team.

"Två veckor av blått hav låg framför oss.”

Dagarna fylldes med nya förberedelser och kvällarna med gemensamma aktiviteter tillsammans med alla andra seglare. Redan här började jag förstå att det här är min plats. Så mycket samlad kunskap, så mycket vilja att hjälpas åt och så mycket historier att berätta. Och inte minst en härlig förväntan i luften. Så kom dagen för den riktiga avfärden. Två veckor av blått hav låg framför oss nu, med förhoppningar om många delfiner, god vind och få problem.

Hur var två veckor på öppet hav och att angöra Karibien? Häng med i nästa avsnitt så får du veta!